Skrev ju tidigare att jag detta nya decennium skulle vräka mina hjärnspöken och liknande.

Hur man än ser på saken så känns det som att det är upp till mig att bestämma nu vad som ska ske. Samma känsla som när jag slutade snusa till exempel - Nu räcker det/ Nu kan jag detta - om ni förstår hur jag menar.

Har under den senaste tioårsperioden varit sjukskriven sammanlagt 8 månader pga ångest och depression, ätit antidepressiva i två omgångar i sammanlagt drygt 4 år, gått hos tre olika psykologer/kuratorer, testat akupunktur, provat alternativa mediciner av olika slag.

Har hittat sätt att överleva vardagen, testat mig fram och även tänjt på gränserna själv vartefter det känts ok.

Kan säga att det här är ngt som går i perioder för mig, den värsta perioden infaller i november sen blir det successivt bättre fram till februari mars och sen sommaren är helt okej för det mesta.

Känner mig själv så pass bra numera, vet hur mkt positiv och negativ stress jag klarar av, kan erkänna för mig själv om ngt blir för jobbigt och avsluta utan att känna mig misslyckad.

Det är inte många ggr jag varit så glad att jag gråtit - men det finns ett ögonblick från 00-talet som verkligen står ut av sig själv. Det var den dagen jag tog emot diplomet som visar att jag genomgått Hästsportens folkhögskolas distanskurs för hästskötare - den 13/12 2006 .Ett av kraven - förutom provet då - var närvaro vid 4 av de 5 träffarna.

Åkte tåg ner första ggn - minns att jag var så rädd och nervös att tårarna rann när tåget lämnade stationen i Ljusdal på tisdagsmorgonen. När jag sen bytte tåg i Uppsala kom all ångest tillbaka ( pluggade på uppsala universitet när jag träffade väggen i jan -03, har haft mkt svårt för den fina staden sedan dess tyvärr) - det var en tuff resa känslomässigt. Träffen i november klarade jag inte av att kliva på tåget utan satt i bilen och såg tåget rulla iväg. Då var det jobbigt minst sagt.

De två sista träffarna tog jag bilen ner för att känna mig lite fri, och även för att slippa den extra stress det blev att återse Uppsala

En av de främsta anledningarna till att jag anmälde mig till den kursen var dels att jag var arbetslös och inte visste vad som skulle hända efter min föräldraledighet men det viktigaste var att testa om jag skulle klara av att börja plugga igen - på riktigt. Fem träffar med en övernattning per gång kändes som ett tillräckligt avancerat test, det innebar oxå att plugga lagom mkt  - dvs hålla den högpresterande duktiga flickan lite på halster ;).

Det gick helt OK och känslan när mitt namn ropades upp den sista dan efter provet .... LYCKA....så glad så nöjd och så slut både mentalt och fysiskt när jag kom hem men jag klarade av det!

Tyvärr har jag inte nån kontakt med de jag gick kursen med - dessa senaste år har inte direkt mina sociala kontakter varit det mest prioriterade. Har väldigt många bekanta men ytterst få vänner. Det är tufft att lära känna en annan person när man inte ens klarar av eller vill känna sig själv. Jag är social till en viss gräns ;)

Vad gäller att plugga igen så har jag inte börjat om men tankarna finns där, vet dock inte riktigt vad jag ska satsa på ännu - tycker om att läsa men numera är det inte bara att läsa ngt för att det är kul längre - det bör komma ut ngt mer konkret i slutändan så att säga =) har många idéer men det visar sig vad som blir verklighet.

strax över 24 grader ute idag. Lite kallare än igår då med andra ord. Har ju planerat att rida idag men vi får väl se hur det blir med det...verkar inte blåsa iaf så det blir väl att bylsa på sig en massa kläder ....