hmmm... vet inte hur jag ska förklara vad som händer och sker eller vad det är för förändring jag är ute efter.

Inte min mening att "tala i gåtor" ;)

Jag försöker komma på hur jag ska få min hjärna att sluta överkontrollera allt som sker i kroppen varje minut. Istället för att försöka tolka allt ( för det mesta till ngt farligt el negativt) så ska jag lära mig att leva NU. Inte bara gömma mig bakom fina ord och uttryck utan verkligen LEVA i det som sker. Hitta tillbaka till barnet som inte skäms för att vara ledsen ena sekunden och glad i nästa. Visserligen med ett visst mått av vuxen mognad.

Det handlar i grund och botten om att stärka min självkänsla, att inte söka bekräftelse från alla andra, inte jämföra sig med andra för att få ett mått på om man räcker till eller inte.

Samtidigt blir det oxå ett sökande efter lugn och ro i kroppen. Går och spänner mig konstant och den mesta spänningen kommer från en blockering av tankar och känslor.

Har en massa rädslor att ta itu med, rädslor som hindrar mig från att leva det liv jag vill leva.

Just nu känns det mesta flummigt och svårförklarligt men känslan i kroppen säger att det är på rätt väg

Alltså denna dag började ju bra - hade en bra dröm och sen vaknade jag upp med en liten solstråle i sängen bredvid. E kom över och gosade en stund sen frukost och på radion sjöng hon att "det här ska bli den bästa dan i mitt liv" - så nu har jag nynnat den hela dan. Snacka om mantra det borde vara men ändå känns det piss!!!

Då torde det alltså röra sig om hormoner då....in i cirkeln igen med andra ord. Man hoppas ju alltid att det ska bli bättre med åren osv men men sägs ju oxå att det tar sin tid innan kroppen är i balans igen efter graviditet och förlossning och hela kittet. Spelar ingen roll vad vi skyller på för mina hormoner i min kropp de vägrar balansera sig - har de inte gjort de på alla dessa år så lär de ju inte göra det i framtiden heller!

Visst ärligt talat så har det varit bättre i perioder - ätit olika naturpreparat som varit rätt effektiva men det håller bara i sig en stun, och latmasken tillsammans med snåljåpen är duktiga på att hjälpa till när det gäller att (INTE) införskaffa nya preparat när det dammar i burken.

Nä även om det snurrar rätt bra i kroppen när man är gravid oxå så är det ändå ett betydligt lugnare och skönare tillstånd under de månaderna än detta att kastas från höga berg ner i djupa dalar och dessutom försöka vara mamma, fru och vän om och om igen med 4-5 veckors intervaller....

Letar positiva affirmationer just nu...värk lite överallt och antagligen en förkylning som vill göra sig påmind. Försöker ignorera och göra sånt som är roligt men i längden så blir det en liten dipp där det är jobbigare att ignorera än att känna av det =/

Gårdagen blev ganska fullspäckad...var ner på öppna en stund i samband med att N skulle vägas och mätas. Han följer sin kurva så fint så =) E lekte av sig lite runt alla de andra barnen som var där.

Sen köpte vi lunch och åt den hos gammelmormor, dit kom även mormor, mikal, sandar o kicki så vi hann avlägga och ta emot rapport om det mesta ;) blev iaf en stund där.

Efter det hade jag mkt väl kunnat åka hem o vila mig lite men vi åkte istället ut till Lillhaga och svägerska L. E lekte en stund ute med deras snowracer innan han kom in och plockade i J´s lego. Måste nog ta o skaffa en stor låda el nåt och ta in P´s legohink åt mannen. Han är jätteduktig att bygga små bilar o sånt.

Fick inte med mig grabben utan p fick hämta upp honom på väg från jobbet, var tvungen att åka hem med lilleman eftersom hans blöjor tog slut =/ blev en variant av tygblöja hehe...

N slockande som ett ljus redan innan han satt i bilen och sov sen bra länge, åklte hem bytte ytterkläder o vidare upp till stallet. Tog in N o stol till morfar - fortf sovande - sen mockade jag och tog in pållarna.

När jag kom in efter att ha pysslat klart började det röra sig lite i stolen så vi åkte hem och här höll P och barnen på att fixa middag.

Slockande sen igårkväll med en hemsk huvudvärk =( och känner att jag är lite stel efter det men men ....

Inga direkta planer idag, ska försöka hinna göra ngt med D tänkte jag, vädret är ju mkt mer tillåtande och mamma slutar tidigt idag.

Annars som sagt känner mig gnällig och har ingen direkt lust att göra ngt alls....fast samtidigt skulle jag vilja göra mkt - SUCK - det går inte ihop överhuvudtaget

är lite lätt kaos inne i hjärnan för tillfället... det här drar upp så många känslor och gamla minnen till ytan så det är svårt att få någon ordning på det hela....mkt jag vill skriva men det är svårt att sortera upp och veta i vilken ordning man ska börja ;)

Varför just nu kan man ju undra - finns nog flera anleningar till det men tror att det var dags helt enkelt. Har många ggr sagt mig själv att jag en dag ska skriva ner allt och nu har de dagarna kommit. Dags att sortera upp röran liksom.

Är skyldig mig själv och mina barn det.

Ang medicinering....har ju som jag skrev tidigare varit medicinerad mot depression och PÅ. Medicin är något som är väldigt bra vid rätt tillfälle men jag ser det som en övergående hjälp. När allt känns förjävligt på riktigt då är det bra med en medicin för att få den extra hjälpen att komma uppåt. Själv upplevde jag dock att jag blev ytterligare en annan person av det. Alla känslor - båda glada och ledsna blir avtrubbade.Men det är ett väldigt skönt tillstånd för att orka läka sig själv en stund.

Med min problematik går det senare över i att jag inte klarar mig utan dessa piller - trots att de påstår att de inte är beroendeframkallande så är det ju individuellt. Själv blir jag beroende av dem på så sätt att jag kan trippelchecka att kartan verkligen är med om jag ska åka nånstans, när jag kommit så långt skulle det nog lika gärna kunna vara sockerpiller för jag är så övertygad om att ALLT hänger på det där lilla sketna pillret. Räcker med att jag tar en lång sovmorgon för att jag ska börja inbilla mig att tabletten förlorar sin verkan...DÅ är det dags att avsluta den kemiska behandlingen och fortsätta på annat sätt.

Är nu många år sen jag åt några tabletter överhuvudtaget.

Fick ju tips om "mindfulness" i en kommentar - inte riktigt på det klara med vad det innebär men har iaf ett hum om det. Tror att det faktiskt skulle kunna vara ngt. Tror iofs att ALLA skulle ha nytta av att lära sig leva här och nu och ta vara på varje dags små glädjeämnen.

skapar en ny kategori för dessa inlägg... det kommer fler... har jag nu sagt att jag ska ta tag i det här så kommer det även att synas här.

Så här kommer att skrivas om hur jag känner och upplever detta som har sitt ursprung i min PÅ.

Tack snälla söta för era kommentarer. Det värmer =).

Har svårt att se mig själv som stark....stöttålig möjligtvis men stark....nä inte på det sättet tyvärr.  Rent logiskt så inser jag ju att jo det är jag nog, jag står för den jag är även om det tagit mig lång tid att inse att detta faktiskt ÄR en del av mig. Jag kan inte ignorera den delen för det tar ännu mer energi och kraft.

Har flera ggr stött på ordet acceptans och att acceptera sina fel och brister.... jag kommer aldrig att acceptera att så här är det. För mig står ordet och begreppet acceptera för att man då slutar söka förändring, slutar leta efter en lösning. Jag kommer att leva resten av mitt liv med PÅ och allt vad det innebär men det behöver inte betyda att jag sätter mig ner och låter den härja fritt. Om jag accepterat hur det var för fem år sen hade jag inte suttit här idag. Vi är människor och vi har förmågan att lära och utvecklas varje dag. Genom att acceptera ngt stoppar vi den förmågan inom det området.

Det enda jag accepterar är att jag vill förändra och lära mig leva fullt ut varje dag =)

De känslor som min kropp ger upphov till idag skulle för 8 år sedan ha utlöst en ångestattack, genom det jobb jag lagt ner så bemästrar jag det idag. Jag känner samma känslor men jag övermannas inte av dem. Därmed inte sagt att det inte är obehagligt alla ggr. Söker hela tiden en trygghet att landa i och numera hittar jag den allt oftare i mig själv. Blir mindre och mindre beroende av att ngn annan hjälper mig i det. DET är en otrolig lättnad för mig - att vara beroende av andra för att orka vara trygg har gett mig många andra ovälkomna känslor - om man är en person som för det mesta är positiv, ser ljust på livet, improviserar och är social så är det inte roligt att behöva ha ngn annan som stöd jämt. Det väcker känslor av klängighet,misströstan, obehag, olust och misslyckande.

Dock ska tilläggas att jag är enormt tacksam för alla personer som genom åren hjälpt och stöttat på olika vis, en del av er har ingen aning om vilken hjälp ni gett =)

Skrev ju tidigare att jag detta nya decennium skulle vräka mina hjärnspöken och liknande.

Hur man än ser på saken så känns det som att det är upp till mig att bestämma nu vad som ska ske. Samma känsla som när jag slutade snusa till exempel - Nu räcker det/ Nu kan jag detta - om ni förstår hur jag menar.

Har under den senaste tioårsperioden varit sjukskriven sammanlagt 8 månader pga ångest och depression, ätit antidepressiva i två omgångar i sammanlagt drygt 4 år, gått hos tre olika psykologer/kuratorer, testat akupunktur, provat alternativa mediciner av olika slag.

Har hittat sätt att överleva vardagen, testat mig fram och även tänjt på gränserna själv vartefter det känts ok.

Kan säga att det här är ngt som går i perioder för mig, den värsta perioden infaller i november sen blir det successivt bättre fram till februari mars och sen sommaren är helt okej för det mesta.

Känner mig själv så pass bra numera, vet hur mkt positiv och negativ stress jag klarar av, kan erkänna för mig själv om ngt blir för jobbigt och avsluta utan att känna mig misslyckad.

Det är inte många ggr jag varit så glad att jag gråtit - men det finns ett ögonblick från 00-talet som verkligen står ut av sig själv. Det var den dagen jag tog emot diplomet som visar att jag genomgått Hästsportens folkhögskolas distanskurs för hästskötare - den 13/12 2006 .Ett av kraven - förutom provet då - var närvaro vid 4 av de 5 träffarna.

Åkte tåg ner första ggn - minns att jag var så rädd och nervös att tårarna rann när tåget lämnade stationen i Ljusdal på tisdagsmorgonen. När jag sen bytte tåg i Uppsala kom all ångest tillbaka ( pluggade på uppsala universitet när jag träffade väggen i jan -03, har haft mkt svårt för den fina staden sedan dess tyvärr) - det var en tuff resa känslomässigt. Träffen i november klarade jag inte av att kliva på tåget utan satt i bilen och såg tåget rulla iväg. Då var det jobbigt minst sagt.

De två sista träffarna tog jag bilen ner för att känna mig lite fri, och även för att slippa den extra stress det blev att återse Uppsala

En av de främsta anledningarna till att jag anmälde mig till den kursen var dels att jag var arbetslös och inte visste vad som skulle hända efter min föräldraledighet men det viktigaste var att testa om jag skulle klara av att börja plugga igen - på riktigt. Fem träffar med en övernattning per gång kändes som ett tillräckligt avancerat test, det innebar oxå att plugga lagom mkt  - dvs hålla den högpresterande duktiga flickan lite på halster ;).

Det gick helt OK och känslan när mitt namn ropades upp den sista dan efter provet .... LYCKA....så glad så nöjd och så slut både mentalt och fysiskt när jag kom hem men jag klarade av det!

Tyvärr har jag inte nån kontakt med de jag gick kursen med - dessa senaste år har inte direkt mina sociala kontakter varit det mest prioriterade. Har väldigt många bekanta men ytterst få vänner. Det är tufft att lära känna en annan person när man inte ens klarar av eller vill känna sig själv. Jag är social till en viss gräns ;)

Vad gäller att plugga igen så har jag inte börjat om men tankarna finns där, vet dock inte riktigt vad jag ska satsa på ännu - tycker om att läsa men numera är det inte bara att läsa ngt för att det är kul längre - det bör komma ut ngt mer konkret i slutändan så att säga =) har många idéer men det visar sig vad som blir verklighet.